Startsidan

Landskapsvård

Äskhult är unik i sitt slag genom att den ålderdomliga bebyggelsen inte flyttades ut från
bykärnan i samband med 1800-talets skiften (storskifte och laga skifte). De fyra gårdarna med sina omålade byggnader ligger tätt samlade och ger en bild av hur det såg ut för 200 år sedan
på den halländska landsbygden.

Markerna kring byn har däremot förändrats genom att åkrar hade stenröjts och slagits samman, stora delar av de forna utmarkerna hade planterats med gran och slåtterängarna vuxit igen till
täta löv- och blandskogar. Så var läget 1997 när den mark som tillhörde Äskults fyra gårdar
(136 hektar) skyddades som naturreservat och arbetet med att återskapa äldre tiders landskap inleddes. Under 2004 ombildades Äskhult till kulturreservat.

Restaureringsarbetet sker i samarbete mellan kulturmiljövård och naturvård med syftet att återskapa och levandegöra ett kulturlandskap som det såg ut för ungefär 200 år sedan samt att främja forskning och kunskapsförmedling om det äldre kulturlandskapet.
Under 2001 togs ett viktigt steg framåt i arbetet genom att Thomas Carlsson började jobba som bonde i byn för att sköta markerna på ett äldre sätt med sina hästar och tidvis får han hjälp av ytterligare några personer i markerna.

 

Foto: Krister Larsson

Foto: Krister Larsson

Äskhults marker har genomgått såväl storskifte (1825-27) som laga skifte(1864-65)
och i samband med dessa gjordes de första detaljerade kartorna och beskrivningarna
av byn. Av storskifteskartan framgår hur inägorna såg ut och sköttes för närmare 200 år sedan och den är en viktig kunskapskälla i restaureringsarbetet. Här kan man se var ängarna, åkrarna och stengärdsgårdarna fanns och beskrivningen till den innehåller också många äldre marknamn.

Samtidigt är det viktigt att veta att alla kartor och beskrivningar av det här slaget endast
ger en förenklad bild av verkligheten där mängder av detaljer saknas.
Ytterligare kunskaper har hämtats från äldre skriftliga källor och genom de spår och lämningar som ännu finns kvar i markerna. En rad experter från skilda håll i landet medverkar i den pågående kunskapsuppbyggnaden om hur det var förr i Äskhult och hur restaureringen ska utföras.

Det är oundvikligt att restaureringsarbetet i början sker med stora insatser av moderna maskiner och redskap men efterhand som markerna kommer i god hävd är målet att så långt det är möjligt använda äldre redskap. De flesta hästredskap som idag används är från första halvan av
1900-talet, men målet är att även träårdret och träpinneharven som var 1700-talsbondens viktigaste redskap i åkerbruket åter ska tas i bruk.

Klicka för större bild

Klicka för större bild

Idag odlas åter några hektar av åkrarna närmast byn med äldre grödor, som i dessa trakterna framförallt var havre, vårkorn, spånadslin och blandkorn (korn och havre).
Även vårråg odlades i mindre omfattning. Det finns inte kvar några äldre halländska sorter av dessa grödor utan de har hämtats från andra håll i landet.

Förr blommade åkrarna vackert av en lång rad åkerogräs som numera är utrotade eller sällsynta och en del av dessa kan man åter se i Äskhults åkrar. Bland säden växer kalvnos, åkerkulla, spikvallmo, blåklint och klätt och i linåkrarna blommar lindådra och jättespärgel. En märklig växt är linsnärjan som lever som parasit på lin och inte har några blad eller någon rot. Den klänger
som en snärjig tråd bland linet och perforerar linets stjälk och hämtar all näringen där.

Förr innehöll åkrarna mängder av sten och block, men dessa har tagits bort härifrån i senare tid och dumpats på skilda ställen i markerna. De åkrar som nu odlas har återfått sina äldre former och en hel del större stenblock har också lagts ut i åkrarna igen, men det är ännu långt kvar till den stenrikedom som de förr hade.
Målet är att åkrarna på sikt ska se ut som de gjorde förr genom att ängar och betesmarker efterhand rensas från åkersten som dumpats där i senare tider.

I samband med att åkrarna återskapas har arkeologiska undersökningar av vad som gömmer sig under matjorden gjorts. På så sätt har åkrarnas former kunnat återskapas i detalj eftersom äldre strukturer som borttagna odlingsrösen, stensträngar och åkerhak finns bevarade under
plogdjupet. Dessutom har undersökningarna gett ny kunskap om Äskhults äldre historia, exempelvis har rester efter hus från slutet av bronsåldern för ca 2 700 år sedan hittats sydost
om byn.

Foto: Krister Larsson

Foto: Krister Larsson

Foto: Krister Larsson

Foto: Britta Nyström

På kartan från 1825 kan man se det fanns stora ängsmarker norr och söder om husen
och åkrarna, som låg överst på moränryggen. I ängarna skördades vinterfoder åt djuren
och blomsterprakten var enorm. Här och var i markerna lever den gamla ängsfloran kvar genom växter som liten blåklocka, svinrot, ängsskallra, vårbrodd, ängsvädd, grönvit nattviol och tätört. I de delar av ängsmarken där lieslåttern har återupptagits är den forna blomsterprakten på väg tillbaka.

I de lägre delarna fanns blöta, så kallade sidvallsängar, med källflöden och mindre bäckar. Här växte även en del flerstammiga klibbalar och björkar, uppkomna som stubbskott
efter avverkning. När stubbskotten blivit tillräckligt grova efter 10 20 år kunde man skörda klenvirke från dem till ved, stängsel m.m. och stubbarna sköt nya skott igen. Den här
typen av blöta ängar där man också bedrev stubbskottsbruk på lövträd kallades förr ”surskog” och en modern benämning är stubbskottsäng. I sänkan norr om byn har surskogen restaurerats.

Även på torrare marker fanns en hel del träd och buskar i ängarna, bland annat ek och hassel. Eken förekom både som gamla, ihåliga ekar och ”ekebuskar”.
Ekebuskarna vittnar om att man även stubbskottsbrukade eken, trots att den var kronans träd och inte fick avverkas utan särskilt tillstånd före 1830. Att även stubbskottsbruka eken är typiskt för de gamla danska landskapen där bönderna under dansktiden fick disponera ekarna så länge de inte var grova timmerträd.
Den vanan levde kvar här även efter att Halland blivit svenskt 1645.

På bergshöjderna norr om inägornas åkrar och ängar sträcker sig en vidsträckt utmark där nötkreatur och får åter går på bete under sommarhalvåret.
När naturreservatet bildades var en stor del av utmarken bevuxen med täta, planterade granskogar. Under vintern 1996/97 avverkades granen på de södra delarna, närmast inägorna, för att återskapa ljungheden som tidigare bredde ut sig här och hedens växter
och djur har återvänt förvånansvärt snabbt.

På våren hörs trädlärkan sjunga över heden, under sensommaren lyser den violett av blommande ljung och surret av nektarsökande humlor och bin är intensivt under varma
dagar. Förhoppningsvis kommer även orrarnas spel att ljuda över markerna under tidiga vårmorgnar.

Under 2003 avverkades de kvarvarande granskogarna i norra delen och härliga vyer norrut över Lygnern öppnades. Det kommer att dröja några år innan allt riset är borta och körskadorna efter skogsmaskinerna är läkta, men därefter kan man här få uppleva lite av
det storslagna hedlandskap som präglade stora delar av Västsverige för 200 år sedan.

Foto: Krister Larsson

Det första som möter Äskhults besökare är de ek- och bokskogar som växer i backen
på båda sidor av vägen upp till parkeringsplatsen. Dessa växer i Kalvhagen som för 200 år sedan var en gemensam beteshage för bönderna i Äskhult och grannbyn Skog.
Kalvhagen ligger i en brant sluttning med flera bergbranter.

Idag betar åter nötkreatur och får i Kalvhagen öster om vägen och på sikt ska även de
västra delarna betas. Kalvhagen kommer efterhand hand att öppnas till en ljusare och mer öppen ekhagmark där det även ingår tall, björk, bok och klibbal.

Upp